Jag är en nyckelkompetens på företaget!

Trodde jag i alla fall.. kanske har jag blivit lite väl mallig på sistone och min chef bestämt sig för att ta ner mig på jorden igen...

Jag kom till jobbet och lika äckligt glad som alltid gled jag in på uppstartsmötet där lagledaren berättar viktiga saker som att idag ska vi på brevresningen gå igenom 61 000 försändelser och att vi idag är totalt 70 pers som jobbar i huset...

plötsligt ställer han frågan"Har vi någon frivillig till direktinlämningen?"

det blir dödstyst i mötesrummet och alla stirrar ned i golvet.

Chefen: "Ingen alls?"

fortsatt tystnad.

Chefen: "Måste jag välja en av er?"

Här sträcker jag lite smug upp handen samtidigt som jag lugnt tillbakalutad i min stol säger lite nonchalant: "Det är lugnt, jag kan gå dit."

Jisses jävlar vilken hjälte jag är som offrar mig för alla andra tänker ni nu eller hur? Det var precis så jag tänkte också...

Chefen ser sig fundersamt om i rummet. Jag antar genast att han funderar över hur han på lämpligast sätt ska lägga upp sitt hyllningstal till mig som den perfekte arbetaren...

Chefen: "Vi gör så att Anneli får gå på direktinlämningen..."

Vad han sa sen vet jag inte eftersom jag svimmade av chocken. Jag menar, va fan!