Det går i vågor...

Majas fräckhet.

Just nu är hon inte en av mina favoriterkatter.

Jag står och gör varma mackor, vänder mig för att hämta något i kylskåpet och när jag vänder mig tillbaka är en av mackorna borta... hela jävla mackan! Med vattensprutan i högsta hugg springer jag och jagar kattskrället genom hela lägenheten, in bakom två soffor, in i garderober, sängar och under bord för att tillslut få tag på den nu duktigt blöta katten inne på Marrans toalett... fortfarande med hela mackhelvetet i munnen.

Och hon morrar för allt hon är värd. Mer vatten och jag lyckas bända lös det mesta av mackan ur munnen på hennen. Jag går in och sätter mig i köket och väntar på att mina två kvarvarande mackor ska bli färdiga... då hoppar det lilla monstret upp på diskbänken igen, mitt framför ögonen på mig! Fram med vattensprutan igen.

Det sjuka är att hon bara springer ut ur köket och sen stannar så fort hon är utom synhåll... det dröjer kanske 15 sekunder och sen är hon och nosar under diskbänken igen. Det är så jag börjar frukta att hon om någon vecka inte alls bryr sig om vattnet alls.

Varför kan hon inte vara mer som sin brorsa? Han är lugn, snäll och gosig.. och han är livrädd för att få vatten på sig. Må vara att han har hoppat upp på diskbänken någon gång, men väldigt sällan och bara när han tror att ingen ser. Lite tråkigt att de är innekatter för annars hade jag fan slängt ut Maja i snön för resten av veckan...


ps. om ni inte har märkt det är jag lite känslig när det gäller min frukost