Hjälp mig, jag tror jag brinner...

nej, skämt och sido... alla kan vi inte hoppa runt på ett ben och tro att jorden är formad som ett päron. Men jag reserverar en plats utifallatt.

Kapitel elva landade på 3363 ord, ca 500 fler än version 1.0.. helt ok, jag hade hoppats på lite mer än så men va fan... jag har skapat ett dokument vid namn kapitel 12. Vålnader och Demoner 1.1 (nej, det har inget att göra med Dungeons and Dragons), v 1.0 är 2947 ord... förhoppningen är att det ska hamna på minst 3500 ord innan jag är klar med det. Med lite tur får jag det gjort imorgon. Ikväll har jag bara gjort det mest grundläggande, skummat igenom kapitlet, ersatt de namn som ska bytas ut till nya versionen osv.

Kapitel 12 är i ganska gott skick, till skillnad från kapitel 13.. kapitel 13 innehåller ett tält fullt med neddrogade präster som måste bort ur storyn och ersättas med präster som håller sig i rocken. Av någon anledning tatueras huvudpersonen i pannan.... vafan tänkte jag när jag skrev det :P

men men, tillbaka till kapitel 12.. skapades den 3 november 07 och sist jag var in och ändrade i kapitlet var den 28e samma månad. Det tog alltså en månad att skriva. I december skrev jag kapitel 13 och 14. I Januari skrev jag 15-20. Helt sjukt så produktiv jag var den månaden.

Sen började jag med renskrivningen och har på två månader renskrivit 11 kapitel, blä!

Men men, om jag lyckas bli lika produktiv som jag var i Januari under April, Maj, Juni, Juli och Augusti så borde allt vara lugnt.

ska vi avsluta detta inlägg med något som aldrig blev av? ok, då gör vi det.

Jag borde inte behöva förklara varför det här aldrig blev något, däremot varför och hur jag skrev den kräver mer förklaringar än vad jag kan ge.

I’m a bit bad, I know I did somethings wrong
But sometimes I feel, there’s something else going on
It’s not my fault, but people bring it to my door
But I don’t take that shit anymore

Sometimes I’m playing Hitler’s Harmonica
And I don’t know why people tell me to
Feel like I played on Hitler’s Harmonica
And now I’m stuck here with you
With you…

So many times, tried to get rid of you
Blast you to pieces, drop you in the blue
But I’m still stuck here, you’re still here
It’s all gone to hell, and I’m not there

But sometimes it feels like Hitler’s Harmonica
And I don’t know why people tell me to
Feel like I played on Hitler’s Harmonica
That’s how I felt with you
With you…

There’s only one way this tale can end
Take a tumble down that road again
And I go looking for that special sign
That tell’s me you are out of time.. again

Cos we ain’t got no time (when we’re playing Hitler’s Harmonica)
We ain’t got the time (playing Hitler’s Harmonica)
There just ain’t no time (to learn the Harmonica)
And I’m out of time (I played on Hitler’s Harmonica)
And now you are out of time…again



Jag vet inte riktigt vad den handlar om, och den är riktigt rutten.. fast slutet har slagit sig fast i mitt huvud. Jag kan verkligen se det framför mig (höra, whatever)... först en ensam röst som sjunger 'Cos we ain't got no time' och då kommer kören in och sjunger 'when we're playing Hitler's Harmonica' osv.

sjukt bra slut. Kanske kan det här bli något ändå om jag skippar allting annat och bygger vidare på slutet? nä...