Uppdatering.

Händer inte så mycket här på bloggen just nu, igen...

Men så här går det med skrivandet i alla fall.

ca 8500 ord på femton dagar, vilket iofs är 6500 ord mindre än vad jag borde ha skrivit men samtidigt är mer än vad jag skrev under hela januari som hittils varit min produktivaste månad. Snart går jag in på nattschema vilket innebär att jag ibland kommer att vara ledig så mycket som fem dagar i rad, så med lite tur så jobbar jag ikapp då.

Om jag inte gör det så ser det mörkt ut med deadlinen, men jag ska göra mitt bästa.

121 dagar kvar till jul.

Den där djävla flaskan...

var ute och söp igår. Idag mår mitt huvud inte så bra. Mina planerade 3000 ord är i nuläget 100... men men, jag får väl skriva 4000 ord imorgon då istället. Det borde ju bara ta ca 8-10h.

gäsp.

blev bara 350 ord idag. Så nu ligger jag efter igen. Och imorgon lär det inte bli mycket gjort.

jag får helt enkelt skriva 3000 ord på lördag.

Nu ska jag gå och lägga mig. God natt!

Att hålla en deadline 2

Det funkar faktiskt :D

Jag testade BICHOK-metoden (Butt In Chair, Hands On Keyboard) och efter dryga fem timmar hade jag producerat dryga 2000 ord. Nu är jag jättetrött, och borde ha gått till sängs för 1 timme sedan. Men fan, jag trodde inte jag skulle få ut 2000 ord idag. Jag är sjukt nöjd med mig själv. Jag förtjänar en kaka.

synd att Nicke käkat upp dem...

Att hålla en deadline

är jobbigt...

Jag kom hem strax efter 13 idag, satt och kollade mailen, imdb, bloggar och nyheter i ca 30 minuter. Sedan kollade jag på en film. Efter det så käkade jag. Sedan gick jag och drog ut på tiden genom att egentligen inte göra någonting alls.

Tillslut sätter jag mig och börjar skriva kl 18.40 och nu, 1 timme och 20 minuter senare, har jag skrivit lite mer än 500 ord. Det är hälften av vad det jag ska skriva idag. Men eftersom jag inte skrev något igår så måste jag ta igen det. Där har vi 1000 ord till.

Och sen kanske jag borde ta i beräkningen att jag ska på bio imorgon och festa på fredag. Då blir det förmodligen inte så mycket skrivet. Planen för veckan får bli, 1500 idag för att hinna ikapp. Förhoppningsvis kanske jag hinner 1000 ord imorgon eftermiddag innan bion. Fredag tar jag ledigt helt. På lördag får jag ta igen allt jag inte hunnit torsdag-fredag och på söndag kör jag minst 1000 ord, fast gärna lite mer så att jag börjar bygga en liten buffert.

134 dagar kvar till julafton*


*(jag tror det är så många dagar kvar, någon får gärna göra en dubbelkoll och upplysa mig ifall jag räknar fel).

Deadline.

100805 ord. 26 kapitel. 7,5 månader. En halv bok.

Jag har ett problem. Jag ligger efter i planeringen. Eller rättare sagt. Jag har ingen riktig planering. målet jag satte den 1 januari i år var att jag skulle ha skrivit 100 000 ord till den 31 oktober. Vi får se hur det går med det, jag har 40 000 ord kvar att skriva i så fall på 2,5 månader. Kan gå. Det blir ju trots allt mörkare och mörkare utomhus :)

Men oavsett om jag når upp till 100 000 ord eller inte känner jag att jag lyckats med det jag gav mig ut för att göra. Jag har tagit det här projektet till nästa nivå. Jag har inte längre några tvivel om att jag kan skriva denna historia. Den kommer att skrivas färdigt. Nu börjar det bli dags att sätta ett datum. En deadline.

Efter en liten titt i min kapitelplanering ser jag att jag har 36 kapitel kvar att skriva, ca 130 000 ord. Så jag har egentligen inte kommit riktigt halvägs ännu. Det är vecka 33 nu, om jag skriver två kapitel i veckan är jag klar till julafton.

Är det en rimlig deadline? 2 kapitel i veckan. 7000 ord i veckan. 1000 ord om dagen.

är jag klar till julafton kan jag ta Januari och Februari till att revidera boken samtidigt som jag börjar planera inför nästa bok. I Mars kan jag kanske börja skicka runt boken till förlag, och börja skriva på nästa bok. I slutet på sommaren kommer jag ha fått svar från förlagen. Runt jul 2009 borde jag ha skrivit färdigt min andra bok (som för övrigt kommer att vara betydligt kortare, ca 120 000 ord).

Det är ett väldigt frestande schema. 24/12/08 it is.

fan jag ligger redan efter med ca 1000 ord. Jag får ta igen dom imorgon.

Nu ska jag gå och lägga mig.

Vet inte om det finns nåt allmänintresse i detta..

.. men å andra sidan, finns det nåt allmänintresse i någonting jag skriver???

Hur som helst:

***OBS!! OBS!!! OBS!!!***

*** TEXTEN NEDANFÖR INNEHÅLLER SPOILERS AV VARIERANDE STORLEK FÖR ALLA ROBIN HOBBS BÖCKER ***


Robin Hobb skrev så här på sitt forum:

When I first wrote Farseer, at the end of Assassin's Quest, I firmly believed
that I was finished with Fitz.  Some people found the ending sad or even tragic.
My personal feeling was that he had fulfilled his role as a hero, which demanded
a certain, oh very well, ah, a high level of sacrifice.  Because of my own personality,
I saw the final scenes of him as peaceful and fulfilling. There he was, in the
solitude he'd always craved, with his wolf.  (It was definitely a happy ending
for Nighteyes!)

It was over a year later that I began to feel twitches of writing more about
Fitz.  I don't think I was trying to 'fix' the ending so much as that I'd realized
the releasing of dragons would have a definite effect on things up in the Six
Duchies.  I knew where I was going with Liveship Traders. And I'd begun to have
the feeling that there was more to Fitz's story.  A rough chapter or three convinced
me I was right. But I set them aside to finish writing Liveships.

With Nevare, the ending was fairly clear to me from the beginning.  As I've
commented before, I think the most reasonable place to end a book is where the
next story would begin.  So, although on the surfae it looks as if Nevare has
a 'happily ever after' there, I personally could see a lot of complications
for what he had ahead of it.  But it was a good place to say, 'but this part
of his life is now told.'  For me, it's a satisfactory ending.

I think I will go ahead and admit that when I wrote Fool's Fate, I thought that
I would be returning to Fitz's story. A few astute readers have written 'Aha!'
letters to me about the line toward the end of the book where I spoke of how
a minstrel may pause before he sweeps into the final chorus.  And that was my
intent, at the time.  Fitz and Co. had exhausted me.  I wanted to do something
different for a time and give my own emotions a bit of recovery time. Because
writing about Fitz and Co is emotionally draining for me. They are very intense
tales to tell.  I wanted to build up a head of steam again before going back
to that world.

I have not, however, gone back to that world.  I hope the following does not
sound like a whine; I am sure there will be some who interpret it that way,
but if I talk about this, then I guess I'll just have to deal with that.

I received a LOT of negative feedback about the ending.  Letters were sent to
me and public posts were made saying that I had 'copped out' or 'chickened out'.
Many of the letters and posts and yes, a lot of the fan fiction up on various
sites tries to dictate that the story goes a certain way, i.e. that Fitz and
the Fool run off together and live happily ever after.

To those who believe the Fool is male, having Fitz suddenly surrender his heterosexual
preference doesn't seem to matter.  If I wrote a gay character and then had
him convert to being straight so that some readers could enjoy a 'happily ever
after' scenario, I think people would accuse me of having an agenda. After all,
don't we all believe that the 'right' girl could make a gay fellow go straight?
Of course we do! (Oh, and before someone happily quotes that sentence somewhere,
please know that is a Sarcasm.)  Yet going the other direction seems just fine
to many readers who will bend, spindle and mutilate Fitz any way they need to
in order to reach the ending they desire.  I don't understand that. I like him
the way he is. Such a radical change doesn't seem feasible to me. In fact, I'll
put that as a question to the heterosexual male readers here; how much would
you have to love your friend to want to have sexual relations with him if he,
too, were male? Think of your very best friend, your long term, since-elementary-school
buddy and let me know if he fills you with lust when you think of him.  Do you
want to leave your girlfriend/wife and run off with him?  Inquiring minds want
to know. How likely is that scenario?

Now, if you talk to some people who believe the Fool is female, it all seems
very simple to some of them. The Fool simply says, 'by the way, I'm a girl'
and Fitz tosses Molly aside and takes up with the Fool.  Now, knowing Fitz as
I do, I don't find that a likely scenario either.  For all of his life, Molly
and the stability of a home life is what he has clearly wanted. He loves Molly.
Neither of them are perfect people. But they do love one another, warts and
all. So for me, as an author, to make him suddenly discard her and run off to
follow the Fool (not to mention leaving his responsibilities in the Six Duchies)seems
like it would put a real torque on a character I've spent years constructing.

Now why would I do that?

Irony point. At the end of Assassin's Quest, I received a lot of feedback at
the editorial stage and later from readers that Fitz should have gone home,
married Molly, and somehow become King and lived happily ever after.  That ending
never felt right to me.  Because my editors allowed me to have the ending I'd
first visualized, the second part of Fitz's story unfolded in a way that I felt
was far more powerful and compelling than if I'd given in to the 'color by numbers'
ending that was suggested.

I really wish that, at the end of Fool's Fate, some of the more vocal readers
had trusted me to know what I was doing as a story teller.

Anyway.  The negative letters and reactions were very disheartening. The fan
fiction I looked at (yes, I know I shouldn't have looked deep discouragement
can make a person do some self-destructive things) convinced me that some readers
had completely missed what I was writing about. That was downright depressing,
in every sense of that word.  In some ways, I felt like a good part of the readership
didn't really want to know what I had envisioned for these characters.  They
weren't interested in the things I was saying about friendship and love and
identity and gender. Sometimes it seemed that they just wanted a book that ended
with a torridly romantic sex scene. For a time, I felt that if I wrote the concluding
books that I'd visualized, people simply would not accept them, just as they'd
balked at the ends of Assassin's Quest and Fool's Fate.

And so I set the notes and ideas aside as not being compelling enough to sustain
a readership facing a book very different from what they'd envisioned. Given
a choice between writing books that ended falsely and writing books that many
readers would feel 'cheated' them, I opted out of writing them at all.  I decided
I would not return to the Six Duchies unless I had a story that readers would
find truly compelling.  The conclusion I had visualized was, I thought, probably
not it. Sometimes I took the ideas out and looked at them, but every time I
put them away again.

In France, on a day when I was not feeling well during Imaginales, I skipped
dinner one evening and spent 6 or 8 hours going over the ideas again.  (France
is a wonderful place for me.  It's one place where the readers I've encountered
are very supportive of me as an 'artist' with a vision.  Every time I've visited
there, I've come away recharged.) Anyway, I wondered if using a different narrator
so that readers saw the events from an outside perspective would make my story
acceptable.  I toyed with the ideas again, I put down some notes, and in my
mind I roughed out the first two chapters. And then I came home and set them
aside and went back to work on my current projects. Because I still have my
doubts.  Some of the readership obviously has doubts that I knew where I was
going with this story.  Their feedback was like being interrupted by someone
just as you get to the climax of a joke or story.  (You know what I mean. Someone
jumps up and goes, "Oh, I know how that one ends!"  And then they blow the punchline
by saying it the wrong way.And all you can do is walk away, because delivering
the final line at that point is just lame.)

Even some of the editorial feedback I've received has been along the lines of
'give them what they want.'  Unfortunately for all of us, I simply can't write
that way.  I can't force out an ending that seems illogical or untrue to the
characters.  I've tried writing 'to order' before. You know what happens to
me? The characters simply sit down on the page and start playing 5 card stud
and wait for me to start listening to them again.  I can't force Fitz or Fool
into one of those sappy contrived endings.  They just aren't going there. And
neither am I.

I've contracted for other books all the way through 2011.  So I have plenty
of time to ponder the wisdom of returning to Fitz's voice and tale.

And all of that is a very roundabout way of saying that the end of Fool's Fate
wasn't supposed to be the final ending of that tale. So, it doesn't really reflect
my philosophy on life.  :)

As for dealing with loss in stories.  I strongly feel that until people face
a loss and deal with it, they cannot fully live their lives.  I'm at a stage
in my life now where, in my 50's, a lot of my friends are finally facing and
dealing with earlier blows.  They're talking about things that they've always
blamed on other people, and finally taking some of the responsibility for them.
Divorces.  Children that they left behind.  Adventures they didn't go on. Or
peace that they squandered in search of adventure. Smoking too much dope.  Never
smoking dope. Everyone has regrets of some kind. Every choice you make in life
shuts down an infinite number of other possiblities.

I'm seeing some friends now who have turned, faced their losses and regrets,
evaluated and incorporated them into their lives, and moved on.  They've become
wise.  (That isn't a sarcasm.)  In each of those books you mentioned, my heroes
turned and faced losses they had endured.  They recognized that one cannot make
all choices.  And they became better people.  In some ways they were more whole
for admitting what they had left behind.

Each time we make a choice, we leave a bit of ourselves behind. I never became
a journalist and traveled to the hot spots in the world to report on them.
I regret that.  That part of myself never came to be.  But I did other things
and they were just as rich in a different way.

Wow.  This is a really long post.  And it's 9:37 here and I still need to get
my words done.  I'm daring myself to post this. It talks about topics I've avoided
and tap-danced around for a long time.

Once I press 'post' I may very well regret this.  :)

RH

Senare skrev jag så här:

I agree with what Terie said, thank you very much Robin for sharing with us. We are deeply privledged indeed.


In my eyes you are the best fantasy author out there right now and I would love
to hear more from the Six Dutchies or Gernia, just as I am very excited that
we are about to hear more from the Rainwilds.

I can't understand the people who say you've 'copped out' just because the books
didn't end how they want them to. I remember when I first read the end of Assassin's
Quest I was so angry cos I didn't think Fitz got the ending he deserved, but
it was at Fitz I was angry, and the world which had made him what he was, never
at you as the author. Even though I felt very strongly that he should have gone
home to Molly, I never saw it as an error in the book that he didn't do so,
because it was 'in character' for him to do so.

And I think this definitely is true for the Liveship Traders, Tawny Man and
Soldier Son series as well. Those book stayed true to the characters in them
all the way way to the very end. I takes a great author to know his/hers characters
well enough to give them that kind of ending.

I don't know if I got my point through or not, I just came home from work and
is pretty tired, I hope I didn't ramble too much. Again, thanks for sharing
with us.

/Torbjörn

Produktiv söndag

Jag har bakat kakor, lagat mat, sett på film, skrivit 1500 ord på min bok, lyssnat på en massa musik, läst en massa serier och gjort två matlådor.

Fantastiskt.

totalt har jag skrivit 3000 ord på boken denna veckan. skrev färdigt kapitel 26. Nu har jag hoppat över kapitel 27, 28 och 29 tills vidare för att skriva kapitel 30. Varför? Det kan ni ju klura på.

lysande!

Scholck Mercenary :)

Vad mer kan jag säga...

...än att det har varit en uttömmande dag?

Jag har legat i min säng och stirrat i taket, legat i soffan och läst en bok, suttit i sackosäcken och kollat på skräckfilm och suttit i fåtöljen för att läsa serietidningar. Allteftersom dagen gått har min mage lugnat sig, och även om den fortfarande bubblar på ett konstigt sätt tror jag att jag ska kunna klara av den 29 minuter långa promenaden till jobbet imorgon.

Magen är lugnare, men nu har jag fått utslag på armarna istället... jag förstår inte riktigt. Varför kommer alla biverkningarna nu efter att jag tagit medicinen i 8 dagar?

Imorgon ska jag äta havregrynsgröt. massor av havregrynsgröt.

Kan det vara kärlek...

Som bubblar i min mage?

nej. Det amimox, ett antibiotika som jag fick efter att världens hungrigaste katt försökt äta upp mitt pekfinger. Det har ett par olustiga biverkningar som jag inte känt av förän igår då jag råkade ta två tabletter lite för nära varandra, mitt tarmsystem har blivit lite som en vattenrutschkana och jag vågar inte befinna mig längre bort än fem meter från en toalett.

Jag skulle bre en macka till frukost idag, men var tvungen att gå på toa 2 (!) gånger innan jag hade brett smör på den och hyvlat två ostskivor... sen var jag inte så sugen på att äta något.

Jag blev så illa tvungen att ringa och sjukanmäla mig då jag inte kom på nåt smidigt sätt att få med sig toalettstolen på vägen.

Nä nu måste jag sluta skriva, 'naturen kallar' som de brukar säga...

sådär....

1000 ord på knappa tre timmar, helt okej med tanke på att jag inte skrivit på ett tag nu. Kanske inte lika okej om man tänker på att jag redan hade mycket av det nedskrivet för hand.

Nu får Nicke komma hem så vi kan kolla på en skräckfilm och käka popcorn.

mmm popcorn....

smug

Men vad är det här, två inlägg på två dagar? Är det bloggens ångestfyllda dödsryckningar? Det sista sprakandet från radion innan den totala tystnaden lägger sig över världen efter den Stora Katastrofen (the end is nigh!)? Kan det vara så att jag slutat spela Fallout och nu har tid med annat? Fått sparken från posten för att jag spelat för mycket Fallout och sedan klarat Fallout så att jag nu har ännu mera tid än om jag bara klarat Fallout?

Näpp, jag har bara återgått till att skriva på min bok. På datorn. Den senaste månaden har jag lite sporadiskt skrivit två kapitel i ett litet antekningsblock och nu tänkte jag skriva ned dem på datorn, och likt magi så känner jag ett starkt behov av att skriva på bloggen istället för på boken. Jävla skitblogg.

Jag måste börja ta itu med det här nu, 1 oktober är betydligt närmare än vad man kan tro. På den tiden ska jag ha skrivit 36 kapitel till. Typ 100 000 ord. yeah right.

Jag kommer inte vara klar första oktober och boken lär sticka iväg en bra bit över 250 000 ord. Men men, nu till det jag tänkte skriva om.

Jag kom alldeles nyss på mig själv med att börja på en 'tack till'- lista att ha i början av boken. Det känns äckligt smug att syssla med något sådant, men samtidigt vill jag verkligen tänka igenom vilka som förtjänar ett tack.

Robin Hobb, Brandon Sanderson, Håkan Bråkan känns självklara. Nicke med sitt lilla karaktärsregisterprogram han knåpat ihop åt mig förtjänar en plats där. Därefter blir det svårare. Det finns många som har bidragit till det här projektet vare sig de vet det eller inte.

Nä, usch så pretantiös jag känner mig. Nu är det lika bra att jag sätter igång att skriva istället. Jag har kokat en kanna te, jag har musik som spelar svagt i bakgrunden, anteckningsblocket ligger framme och alla de rätta dokumenten på datorn är öppnade..

..allt jag behöver göra nu är klicka på 'publicera inlägg', stänga av firefox och fortsätta där jag slutade sist. Det finns en hel värld därute.

Jag e inte på humör...

Jag är iofs på ganska glatt humör men inte sugen på att blogga för tillfället, men jajal.. något förtjänar ni väl.

Här är två bilder på mig och Nicke från Rockweekend.
I övrigt så jobbar jag, festar och skriver på så gott jag förmår.