svårt att sova.

jag gick och la mig för tidigt, så istället för att somna låg jag och blev piggare och piggare. Jag tog och fixade diskhon som var igenkleggad, jag diskade mina matlådor, jag tog en promenad runt ålidhem. men jag lyckades ändå inte somna.

Jag tänkte kanske sätta mig att skriva på min bok, men jag kände mig inte riktigt sugen så det jag tog och gjorde var att skriva på något annat. Det är en helt spontan och väldigt kort historia som bygger väldigt löst på en eller två karaktärer jag förhoppningsvis kommer att börja skriva om nästa år. Den här korta historien innehåller inga spoilers (tro det eller ej) och det som står skrivet här ska inte tolkas som kanon. Allting är än så länge på en idé-basis och den här historien är helt enkelt något som kanske skulle kunna ske med karaktärer som kanske inte ens kommer att vara med längre när jag börjar skriva på riktigt.

till slut vill jag påminna om att det här är ett första utkast, med ofärdiga karaktärer i en outvecklad värld, som dessutom är skriven mellan kl 06.20 och 06.45. Så bli inte förvånad om den är kantad med stavfel och kontinuitetsproblem.

Enligt legenden sökte Kung Ottoro, härskaren över det mäktiga kungariket Lesa, audiens hos den då blott tjugosexårige Morgoth sent på hösten under lövfestivalen år 614, Lesansk tideräkning. Efter nästan tio år av blodiga strider mellan Lesa och Morgoths imperium hade den till åldern komne Ottoro slutligen tvingats inse att det krig han utkämpade var ett som han inte skulle vinna och han var redo att låta Lesa underkasta sig Morgoths styre. Enligt de villkor som givits gav han sig av ensam till staden Pren, numera känd som Alistad, där Morgoth väntade på honom.

När kung Ottoro framträdde inför Morgoth föll han genast på knä, med pannan mot Prenpalatsets kalla marmorgolv, och bad den unge tyrannen skona resterna av kungariket Lesa och inte lasta dem för deras kungs synder. Han fortsatte med att svära sin eviga trohet till Morgoth och lämnade över nyckeln till den kungliga skattkammaren.

När kung Ottoro talat färdigt reste sig Morgoth upp från sin tron och slog kungen till döds med ett enda kraftfullt slag mot huvudet. Det sägs att den vita stenen färgades röd av den Lesanska kungens blod och att det var så som Morgoth kom att kallas för Morgoth Blodssten. Tre år efter kung Ottoros audiens hos Morgoth fanns inte en levande medlem kvar av kungens blodlinje och av det Lesanska kungariket återstod bara brända skogar och ruiner. De få Lesaner som överlevde kriget flydde så långt bort från sitt forna kungarike som möjligt och levde i ständig skräck för att någon en dag skulle få reda på deras sanna härkomst.

När jag många år senare frågade Morgoth om händelsen sa han till mig att ett folk som låter sig styras av en sådan rädd gammal man inte förtjänar att få leva. Totalt dog över fyrahundratusen människor under det tretton år långa kriget.